Men en sak som äter upp min hjärna ganska ofta, nästan varje dag, är hur i helskotta man kan välja att lämna sina barn... finns mammor också som funkar så, men jag har bara erfarenheter av pappor än så länge...

Barn är det finaste man har! Visst att dom hamnar i trotsåldern och man ibland känner att man vill sälja dom men det är ju bara tomma tankar och tomma ord, aldrig nånting som faktiskt skulle hända!

Tänker så himla mycket på min uppväxt, hur jag lämnades som 1,5 åring av min "pappa", och hur han senare skaffade 5 andra barn som han tar hand om och kämpar för varje dag.. vad var skillnaden där? Var han för ung? Älskade han inte mig? Hade hellre velat höra sanningen än en massa lögner som verkar komma ur honom hela tiden...

Idag är jag blockad överallt vilket också är en grej som gnager i mig, menmen.. jag har levt utan honom hela mitt liv så egentligen är det ju bara att släppa och gå vidare. 

Jag har ju en underbar pappa som alltid funnits för mig sedan jag var 5 år gammal ungefär, så egentligen är det ju inte synd om mig så, hade inte kunnat önskat mig en bättre pappa! 

Men grubblar ändå ganska mycket på detta, ganska ofta.. mest på kvällarna när man ska till o sova, då ploppar allt upp i huvudet och man ligger och tänker en massa istället för att sova... 

Jag borde verkligen släppa den människan, för mitt eget bästa. Han är ju ingen människa jag känner över huvudtaget, och jag har levt snart 29 år utan honom...

Livet går vidare!