Pappor
(Och nej, detta handlar inte om papporna till mina barn eller min egna pappa)

Men en sak som Àter upp min hjÀrna ganska ofta, nÀstan varje dag, Àr hur i helskotta man kan vÀlja att lÀmna sina barn... finns mammor ocksÄ som funkar sÄ, men jag har bara erfarenheter av pappor Àn sÄ lÀnge...
Barn Ă€r det finaste man har! Visst att dom hamnar i trotsĂ„ldern och man ibland kĂ€nner att man vill sĂ€lja dom men det Ă€r ju bara tomma tankar och tomma ord, aldrig nĂ„nting som faktiskt skulle hĂ€nda!

TĂ€nker sĂ„ himla mycket pĂ„ min uppvĂ€xt, hur jag lĂ€mnades som 1,5 Ă„ring av min "pappa", och hur han senare skaffade 5 andra barn som han tar hand om och kĂ€mpar för varje dag.. vad var skillnaden dĂ€r? Var han för ung? Älskade han inte mig? Hade hellre velat höra sanningen Ă€n en massa lögner som verkar komma ur honom hela tiden...
Idag Ă€r jag blockad överallt vilket ocksĂ„ Ă€r en grej som gnager i mig, menmen.. jag har levt utan honom hela mitt liv sĂ„ egentligen Ă€r det ju bara att slĂ€ppa och gĂ„ vidare. 
Jag har ju en underbar pappa som alltid funnits för mig sedan jag var 5 Ă„r gammal ungefĂ€r, sĂ„ egentligen Ă€r det ju inte synd om mig sĂ„, hade inte kunnat önskat mig en bĂ€ttre pappa! 
Men grubblar Ă€ndĂ„ ganska mycket pĂ„ detta, ganska ofta.. mest pĂ„ kvĂ€llarna nĂ€r man ska till o sova, dĂ„ ploppar allt upp i huvudet och man ligger och tĂ€nker en massa istĂ€llet för att sova... 

Jag borde verkligen slÀppa den mÀnniskan, för mitt eget bÀsta. Han Àr ju ingen mÀnniska jag kÀnner över huvudtaget, och jag har levt snart 29 Är utan honom...

(null)


Livet gÄr vidare!